Det är nu väldigt nära slutet för min vistelse här i Shouguang. Igår kväll var sista kvällen för Harry och Jessica, som dessutom fyllde år, och vi var därför ute på middag och lite firande efter. Det hela slutade med tårar när vi skulle gå hem och insåg att det verkligen var slut nu och att vi förmodligen aldrig skulle se varandra igen. Känns verkligen otroligt sorgligt. Hela dagen idag har jag gått runt och känt mig lite nedstämd. Förra veckan skrev jag om att jag såg fram emot och komma hem och träffa alla igen, vilket jag fortfarande gör, men i början av den här veckan så insåg jag också hur mycket jag inte vill lämna det här stället och alla människorna. Det har varit 5 fantastiska månader här under vilka jag har fått uppleva och vara med om så mycket. Kan inte förstå att de nu nästan har kommit till ända. Vi har ju fortfarande tre veckor av kringresande vilket nog kommer bli superkul men det är en annorlunda upplevelse. Jag kommer ju inte träffa några av de jag har lärt känna här förutom Dansken under de veckorna.
Idag var Sarahs sista kväll. Så imorgon är vi bara 4 kvar. Vi sa lite skämtsamt att det känns som Agatha Christies bok Tio små negerpojkar. En efter en försvinner vi iväg.
Usch vilket deppigt inlägg detta blev. Innan jag åker till Qingdao på Fredag ska jag försöka lägga upp bilder från min födelsedag och vårt midsommarfirande. Förhoppningsvis blir det ett inlägg i en mer positiv anda.
Idag var Sarahs sista kväll. Så imorgon är vi bara 4 kvar. Vi sa lite skämtsamt att det känns som Agatha Christies bok Tio små negerpojkar. En efter en försvinner vi iväg.
Usch vilket deppigt inlägg detta blev. Innan jag åker till Qingdao på Fredag ska jag försöka lägga upp bilder från min födelsedag och vårt midsommarfirande. Förhoppningsvis blir det ett inlägg i en mer positiv anda.